Kontakta oss via mail eller chatten nedan om du vill skriva ett inlägg till bloggen.

Quick fixes vs. livsstilsförändring

Uppdaterad: sep 13

Det här inlägget handlar om en aktiv tjej som under halva sitt liv spelade både fotboll och innebandy. En tjej som hade några kilo extra, men inget som hon någonsin brydde sig om, trots många verbala påhopp. Hennes självförtroende har alltid varit starkt och elaka ord rörde henne inte ryggen. Det här handlar om en stark tjej, både på in- och utsidan.

När hon gick andra året på gymnasiet åkte klassen på en fjällvandring till Norge, en resa som tyvärr kom att påverka henne negativt även under lång tid efteråt. Med Foppatofflorna på fötterna tog hon nämligen ett jättehopp och i landningen hamnade hon snett på några stora stenar. Foten svullnade omgående upp, samt ändrade färg till otäckt blå och det gjorde väldigt, väldigt ont.

Under bussresan hem fick hon sitta med foten högt upp på ryggstödet framför för att inte förvärra svullnaden. Det värkte och hon försökte att hålla ut. När hon väl var hemma igen blev det omgående ett besök på akuten och där fick hon beskedet att det bara handlade om en stukning. Vilken lättnad tänkte hon och såg fram emot att snart vara på banan igen. Dock var lyckan kortvarig då läkaren efter en vecka ringde och informerade om att det inte handlade om en stukning trots allt, utan att både hälsena och ledband hade spruckit. I det ögonblicket fick hon den värsta tänkbara domen, att hon aldrig igen skulle kunna spela innebandy eller fotboll. Läkarens dom stannade inte med de orden, utan fortsatte med att informera om att hon heller inte skulle kunna springa igen. Året var 2008 och hennes värld blev omedelbart mörk och meningslös. Hennes dröm om att kunna fortsätta med de sporter som var så viktiga för henne var plötsligt borta och livet rasade omgående samman.

Den kroniska värken resulterade i allt mindre fysisk aktivitet, vilket i sin tur ledde till ökad kroppsvikt. Hon kom allt längre bort från sitt forna idrottande och aktiva jag. Hon saknade sitt tidigare liv som var fyllt av både sport och rörelse. Hon var ledsen och nedstämd, men kämparviljan och glöden svek henne inte. Någonstans fanns en gnista kvar och den vägrade att låta sig besegras.

Under sin första graviditet 2013 ökade vikten än mer och kilona kom sedan till att hindra henne från att kunna umgås obehindrat med sonen. Varje gång de hade lekt, tvingade värken henne efteråt till sängs för resten av dagen. Utslagen och uträknad. Tankarna snurrade i hennes huvudet och hon försökte desperat komma på hur hon skulle kunna få till en förändring. Hon testade tusentals av olika dieter, men ingen höll över tid. Situationen gjorde det även omöjligt att kunna träna i den utsträckning som skulle krävas för att uppnå en större viktminskning. Längst ner på listan över förslag på lösningar fanns gastronomic bypass, något som för henne var det sämsta man kunde göra och ett tecken på nederlag.




”Kan man gå upp i vikt så kan man gå ner i vikt” var ord som malde i hennes huvud. Det är du själv som tagit dig hit och du är totalt värdelös om du genomgår en operation. Det är en genväg. Ett fusk.

2015 tog hon till slut beslutet att genomgå en gastronomisk bypass, för i hennes värld fanns då inget alternativ. Äntligen skulle hon kunna bli av med övervikten och kunna få leka med sonen utan värk. Längtan var stor och hon såg fram emot den kommande friheten. För att få genomföra operationen var hon tvungen att tappa minst 20 kg i vikt innan operationsdagen, vilken var satt att äga rum endast sex veckor senare. Extremt kort om tid, men hon kavlande upp ärmarna och livnärde sig på en pulverdiet och tappade hela 25 kg på den korta perioden. Operationen gick bra och nya rutiner infördes. De två första veckorna fick hon enbart dricka flytande föda, såsom nyponsoppa, yoghurt och smoothies. Efter den perioden blev det mosad mat, lite i samma stil som barnmat. Efter den tiden kunde hon så smått börja äta vanlig mat, men i minimala portioner. Det kunde handla om en halv potatis och en halv pannbiff. Det positiva var dock att vikten RASADE och hon kunde börja småträna redan efter fyra månader. Promenader och lättare träningspass. Inte alls på den nivå hon hade haft innan skadan, men det var tillräckligt mycket och hon kände att hon hade lämnat botten och var på väg uppåt igen.

Ett halvår senare hade hon tappat 46 kg och all övervikt var borta. Normalt är att man tappar 65 - 70% av sin övervikt under det första året. Fantastiskt tänker du, men tyvärr var det inte så enkelt. Huvudet hängde inte med och hon såg inte den dramatiska förändringen som alla andra såg. I hennes huvud var hon fortfarande stor, trots att vågen och alla i omgivningen menade på den raka motsatsen.

Under 2015 och 2016 åkte hon in och ut på akuten med sammanlagt tre tarmvred. Smärtan var vid dessa tillfällen så kraftig att hon visste om hon skulle klara av att ta sig till ytterdörren trots att hon kröp. Vid två av dessa akuta situationer var det nära blodförgiftning och hon opererades omedelbart. Under det senaste, och förhoppningsvis sista tarmvredet, opererades hela 11 cm av tunntarm bort och efteråt uppstod det allvarliga komplikationer. Såret ville helt enkelt inte läka och plåstren blödde igenom. På vårdcentralen sa de att hon bara skulle byta plåster. Men hon kände att det inte stod rätt till och uppsökte därför vård i annat län. Samma sak där, deras förslag var att hon bara skulle byta plåster. Till slut kontaktade hon kirurgmottagningen och äntligen tog någon henne på allvar. Det visade sig att hon hade ett öppet sår i magen som inte hade läkt. Under de kommande veckorna fick hon besöka vårdcentralen flera gånger för att dränera såret. Sjukhusbesöken var jobbiga och livet var en mardröm, både fysiskt och psykiskt. Värk och oro. Skulle hon någonsin kunna lita på kroppen igen och kommer hon någonsin kunna få tillbaka friheten?

Under den senaste tarmvredsoperationen som ägde rum under 2016, upptäckte läkarna att hon var gravid för andra gången. Det var alltså inget som någon kände till innan operationen, utan upptäcktes där och då. Trots komplikationerna överlevde lyckligtvis barnet. Otroligt att kroppen klarade av att vara gravid samtidigt som den kämpade mot infektioner och med att läka. Det är fantastiskt hur våra kroppar fungerar och vilka krafter den besitter.

2019 utfördes ytterligare en operation och den gången handlade det om gallsten, vilket även det är en mindre trevlig erfarenhet. Alla dessa händelser har dock fört med sig något gott och de har format henne, samt givit henne en ödmjukhet. Det har varit en tuff resa, men också en resa fylld av värme och kärlek. När man befinner sig mitt i sitt livs kamp är det ofta svårt finna vägen fram. Desperata försök som misslyckas kan göra att man tappar hoppet och tilltron till att det kan bli bra igen.

Det är där hon nu funnit sitt nya kall, dvs att hjälpa andra så att de slipper genomföra samma plågsamma resa som hon själv behövt göra. Trots att magsäcksoperationen gjorde fantastiska saker med vikten på kort tid, så ångrar hon att hon valde operation istället för att ta hjälp av personliga tränare och kostrådgivare. Operation var gratis och den skulle ge snabba resultat, men det var ingen enkel resa och den har varit otroligt smärtsam. Idag hade hon utan tvekan valt den andra längre vägen och istället satsat på en PT och bra kost. För det handlar inte enbart om att gå ner i vikt, utan primärt om att ändra sin livsstil och det är något en operation aldrig kan ge. Det handlar om långsiktighet, allt annat går bort. Dieter och andra quick fixes håller inte. Tro mig.


Vi har bara ett liv och det handlar om att skapa sig en livsstil som håller och som ger personen maximal möjlighet till kroppslig frihet. Om du är förälder handlar det dessutom att överföra det synsättet på dina barn. Mår du bra så kommer de att må bra. Är du pigg och har energi kommer det till nytta även för dem. Prioritera din egen hälsa och genom det kommer du att påverka din omgivning positivt.

Det är jag som är tjejen i historien. Det är jag som är tvåbarnsmamman som idag driver eget företag och arbetar som personlig tränare och kostrådgivare. Det är jag som vill nå ut till människor där ute som vill fokusera på sig själva och må bra. Det är jag som gått över alla jobbiga hinder/väggar/operationer. Det är jag som hela mitt liv kommer äta vitaminer och mineraler och som har halvkassa järnvärden. Det är jag som har tarmar som i vissa lägen fastnar. Det är jag som har ärr från midjan upp över naveln och på båda sidor om magen. Ärren är en del av mig och påminner mig om vad jag genomgått.

Men jag är här idag och jag springer riktiga hinderbanor (OCR). Jag har idag 2020 vunnit över kroppen och fått kontroll över mitt liv. Numera har jag börjat lita på min kropp och sakta men säkert kommer min frihet allt mer tillbaka. Allt kanske inte är perfekt och jag ser till exempel inte mina muskler, utan bara hängande hud. Men jag mår bra, jag orkar leka med mina barn och jag vill hjälpa andra!






Mvh Malin Nävergård


@active.navergard

active.navergard@gmail.com


166 visningar1 kommentar

Kontakta oss via mail eller chatten nedan om du vill skriva ett inlägg till bloggen.